onsdag 12 januari 2011

Dag åtta

Ett ögonblick.

Hon var svårt sjuk, och det var egentligen mest en fråga om tid.

Jag hade fäst mig vid henne från första stund, och hon hade trots sin sjukdom en enormt positiv utstrålning, var alltid väldigt pigg på att prata och ville gärna ha sällskap. Så jag kom ofta in till henne när vi var färdiga med att hjälpa de andra patienterna, och hela hennes sätt och person gjorde det omöjligt att inte vilja pyssla om henne lite extra.

En morgon när vi satt i rapport ringde det från hennes rum. Vi hade inte hunnit gå igenom om det var något nytt med henne sedan gårdagen, men eftersom jag kände henne så väl så var det självklart att jag gick ändå.

När jag kom in på salen var hennes anhöriga där, och de berättade att hon precis hade somnat in. Jag blev så chockad och ledsen att jag började gråta på en gång, det var fullkomligt omöjligt att hålla en professionell fasad i den situationen, något som jag skulle skämmas över och förebrå mig mycket efteråt.

Jag minns inte riktigt vad som hände resten av dagen, jag kommer bara ihåg att jag fick gå hem tidigare. Men jag tänker ibland på det, och önskar att jag hade fått säga adjö. Min förhoppning är att de anhöriga inte tog illa vid sig av min reaktion. Hade det varit en av mina kära hade jag uppskattat att någon i personalen kände så varmt för den personen, men alla är olika och det är omöjligt att veta hur de upplevde det.

4 kommentarer:

fru a sa...

det hade jag också gjort. uppskattat alltså.
det är därför jag aldrig skulle klara av att jobba som du och mamma. jag skulle bryta ihop VARJE gång.

Anna sa...

vi pratade lite om det där på jobbet härom veckan.
att alla av oss nästan har släppt en tår vid dödsfall.
och vi var ganska eniga om att det nog bara visar på mänsklighet & hjärta.
skillnad om man typ bryter ihop i en akut situation och inte kan fortsätta jobba där, inte bra.

sarapirat sa...

jag med. bryta ihop varje gång alltså. tänker mig att det är fint att det finns plats för känslor, du är ju ingen maskin herregud!

och vem är bästa l? den kan jag inte klura ut...

puss!

fröken L sa...

fru a: Ja, jag hoppas att de också gjorde det... Man vänjer sig ju på sätt och vis, men självklart aldrig helt.

Anna: Ja, jag tror också det, och man är ju inte mer än människa trots allt. Ofta tycker jag att det kan vara lättare i en akut situation, det är snarare efteråt som det kommer över mig. Då gäller det att det finns en atmosfär på arbetsplatsen som gör att det går att bearbeta saker, och personer i ens privata liv som kan fungera som stöd.

sarapirat: Nej, människor som fungerar som maskiner inom vården tycker i alla fall inte jag är något önskvärt!

Puss!