Söndag igen - en vecka går så fort

Och det har varit en vansinnigt intensiv vecka.
8.00 - 16.30 (eller i värsta fall 17.00) varje dag, och då har det inte ens börjat "på riktigt". Men nu träder vi in i det allra heligaste - KIRURGTERMINEN (i alla fall verkar de anse det själva, kirurgerna), och ve den som vågar klaga!

Vi går ju jourer, så det är lika bra att ni vänjer er!

Jo, visst gör ni det. Men ni har ju dessutom flexkonton, semester och inte minst betalt! Vi förväntas göra en full vecka med föreläsningar, klinikplaceringar och utöver det jourer. Och sedan helst hinna plugga och så kanske, kanske vara social någon gång emellanåt.

Så ville jag säga. Men det gjorde jag så klart inte. För jag tror dessvärre inte att det skulle ge upphov till så mycket mer än verbala klappar på huvudet om någon vågar föreslå att det där med 40 timmars arbetsvecka, det är kanske inte en så dum idé ändå.

Och trots det tycker jag att det ska bli spännande. Det låter kanske hemskt och konstigt, men kirurgi fascinerar mig något oerhört. Hantverket och pillet i att få ihop något inte bara rätt, men även snyggt, känns lockande. I fredags fick vi göra vårt första försök. På sövda grisar. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera på det, men det var otroligt intressant och lärorikt. Och jag svävade på små moln när jag fick beröm för mina suturer av den plastikkirurg som handledde oss.

Söndag kväll

Jag surfar fortfarande på endorfinvågen från min jour på akuten i fredags.

Och känner återigen att jag har valt rätt. Om än inte lätt...

Helgfrukost

Lyxigt te som jag fått av storasyster och det sista av lillasysters fantastiska hemmagjorda granola.

Because I'm worth it...

How to save a life

Någon sa under vår HLR-utbildning att man ska göra hjärtkompressioner i samma takt som Stayin Alive för att få den rätta hastigheten.

Jag har provat och det funkar!

Det är långt till vår och vårkänslor, men inomhus börjar det i alla fall så smått

Ljusterapi

Jag kan villigt erkänna att jag aldrig har varit mycket till friluftsmänniska.

Mestadels på grund av påtvingade utomhusaktiviteter under alla år i grundskolan som inte direkt gav mersmak. Men i söndags föll jag för grupptrycket och snörde på mig långfärdsskridskor för första gången någonsin. Med hjälp av stavar, tålmodig peppning och lite envishet tog jag mig betydligt längre än de två meter jag hade förutspått.

Och aldrig har väl blåbärssoppa smakat så gott!

F32.9

Det har varit tungt.

Så bloggen har fått ligga öde. Den hamnade helt enkelt allra längst ned på listan med saker som jag inte orkade med. Dessutom fanns det så klart en lista med saker som jag var tvungen att orka med, men ändå hade problem att uppbåda energi till.

Så till slut strök jag den helt.
Någonstans tänkte jag nog att snart mår jag bättre, då kan jag skriva igen och låtsas som ingenting.

Kanske mår jag lite bättre. Men inte så mycket bättre som jag skulle önska. Det är fortfarande tungt, och nu har det varit det för länge för att jag ska kunna låtsas som ingenting. Och egentligen vet jag inte varför jag tyckte (tycker?) att jag borde låtsas som ingenting. Så många människor mår dåligt under ett eller flera tillfällen i livet, det borde inte vara mer laddat att berätta om det än om rent kroppsliga åkommor.

Lättare sagt än gjort, så klart. Och tabun är svåra att överkomma. Men jag hoppas att det kommer en dag, i en inte alltför avlägsen framtid, då det inte längre känns fullt så svårt.

Oj då

Jag glömde visst att ställa tillbaka klockan.

Tvära kast

På ronden slängde min handledare åt mig ett EKG från en patient som han ville att jag skulle tolka. Lätt stressad och inte ordentligt förberedd stod jag mig ganska slätt.
Han, som till råga på allt ska bli kardiolog, tittade något missnöjt på mig och sa kort:
Det här får du gå hem och läsa på.

När nästa patient drogs vände sig överläkaren till mig och frågade vad jag ville göra. Fortfarande en aning tillplattad kände jag mig måttligt sugen på att demonstrera eventuella kunskapsluckor, men samlade mig och föreslog en utredning och ett läkemedel. Den här gången möttes jag istället av uppskattande blickar och ett:
Bra! Precis vad jag skulle ha sagt!

Pandemrix

Vaccination på klinikutplaceringen idag.

Och jo, då. Huvudvärk, trötthet, allmän sjukdomskänsla samt smärta, rodnad och svullnad vid insticksstället.
Men det får det vara värt. För ju fler som vaccinerar sig, desto mindre blir risken att de som inte kan vaccinera sig drabbas av den nya influensan*.
Så nu har jag dragit mitt strå till stacken.

*Även kallad baconfeber, fick jag höra idag...

Ute i verkligheten

Efter de första två veckorna utplacerad i regionen kan jag konstatera att det inte är så värst roligt att leva i resväska. Eller att släpa resväskan fram och tillbaka.

Men det har sina fördelar att vara utplacerad också. Att bo med trevliga kursare och kunna ventilera dagens intryck med dem över middag. Att få se något annat än det gigantiska maskineri som är Akademiska sjukhuset.

Och så Älvpromenaden.

Plötsligt hände det

Det står inte längre undersköterska eller läkarstudent på min namnskylt.
Nervöst och förväntansfullt.

Man skulle kunna tro att jag inte har gjort något annat sedan sist

Semester

Hemma i en vecka och nu i Skottland!

Ljuvligt vackert, trots regnet. Knepigt att blogga utan alfabetets tre sista, snart tillbaka med dem och med bilder.

Tantvarning

Timbuktu ger en gratiskonsert på Vaksala torg.

Själv är jag trött efter jobbet, så jag myser på balkongen med ett glas rosé och en god bok. Och undrar hur jag ska kunna somna i detta oväsen?...

Länge sedan sist

Inte för att jag inte har något att skriva om. Snarare för att det jag helst vill berätta varken kan eller får jag skriva om.

Det jag kan berätta är att jag är uppfylld av mitt sommarjobb på ett sätt som närmast liknar en förälskelse. Och allt som oftast innebär det himlastormande lycka och otrolig glädje. Varje gång ett barn föds är en fantastisk händelse, och jag känner mig så lyckligt lottad som får vara med och dela de ögonblicken. Det är fascinerande att så fort ett barn har fötts och tar sina första andetag så börjar alla på salen att le stora soliga leenden. Känslan från de stunderna kan jag bära med mig länge.

Men det går inte alltid som man tänkt. Ett långdraget förlopp som slutar i kejsarsnitt, ett barn som kommer för tidigt eller som till en början inte mår bra. Och även om det till slut går bra ger det ändå ofta upphov till viss besvikelse och sorg, just för att det inte motsvarade de förväntningar som fanns. Ibland händer också det som inte får hända, att ett barn dör. Och den sorgen och smärtan, den kan jag inte ens komma i närheten av att föreställa mig.

Onsdag kväll

På väg hem från jobbet.
Solnedgång, en nästan ofattbart blå himmel och varm luft mot benen som är bara nedanför klänningsfållen.
Dessa junikvällar är så ljuvliga och flyktiga att det skär i bröstet.

Tisdag kväll

Helgen kom och gick...

Och det var knappt att det märktes att det var midsommar. Bortsett från att staden var kusligt folktom och tyst när jag cyklade till och från jobbet.

Där var det fullt hålligång, däremot. En pojke och två flickor!
Jag har förmodligen världens bästa sommarjobb.

Kvällspromenad

Efter regn...

... kommer det inte alltid sol, men väl uppehåll.
Och galet mycket vatten i Fyrisån.

Hej igen

Jag tog jobbet efter många om och men.

Så efter avslutningen på den intensiva och fantastiska kursen har jag spenderat merparten av dagarna där för att skolas in. Och så klart blev jag helt uppfylld och nästan hög av det, samtidigt som det har varit otroligt tröttande.

Allt tentaplugg lade jag därför på hyllan. Den smällen får jag ta i december istället, men jag hoppas och tror att det kommer att vara värt det!

Vad hände?!

Plötsligt blev det juni och sommar, och jag som inte ens hade vant mig med att det var maj och vår känner mig lite tagen på sängen. Kan vi inte pausa ett tag nu?

Win-win

Syster och svåger fick barnvakt.
Jag fick god middag, tillgång till tvättmaskin och förmånen att vara med världens mest fantastiska barn.

Årummet

Vånda

Plötsligt fick jag ett jobberbjudande som jag ogärna vill tacka nej till.
Men att tacka ja innebär att jag försätter andra i en knepig situation.
Så just nu har jag ångestmagknip och vill bara att allt ska lösa sig till det bästa.

Ingen rast och ingen ro

De senaste veckorna har det varit fullt ös på radiologen åtta till fem varje dag, och massor av nya intryck, människor och lärdomar. Det är fantastiskt roligt, men jag är så trött, så trött när jag kommer hem.

Just nu jobbar jag. I morgon måste jag plugga. Så vila, det får jag helt enkelt göra en annan dag.

Stukad

Det gäller både datorn, som av någon outgrundlig anledning inte vill ladda upp bilder från kameran, och min högra fot, som trampade snett under en piruett på kvällens dansklass.

Privilegierad

Jag har en fantastiskt kunnig och trevlig överläkare för mig själv hela dagarna. Han låter mig ställa otaliga frågor, undrar vad jag tycker mig se på bilderna och ger mig en massa uppmuntrande tillrop varje gång jag träffar rätt.

Lyx för en läkarstudent.

Ute i den riktiga världen

Vilket för min del innebär sjukhuset snarare än föreläsningssalen.
Kursen i radiologi började med en rivstart i dag, och det känns otroligt stimulerande och roligt med något som är på riktigt.

Ikväll ska jag förbereda mig inför min första röntgenrond. Det känns stort och nästan lite högtidligt.