Så kan det gå

Min plan för dagen var att sitta på biblioteket tillsammans med fina vänner från klassen för att duggaplugga (det låter så töntigt att jag inte kan låta bli att använda det uttrycket).

Gick upp runt åtta, kände mig utsövd och taggad, och tänkte att jag skulle unna mig en god frukost framför Godmorgon, Sverige innan det blev dags att trampa iväg på cykeln.

Plötsligt, när jag står i köket och gör i ordning frukostbrickan, börjar jag kallsvettas och får fruktansvärda mensvärkskramper. Tar mig på något sätt till soffan, där jag ligger och vrider mig, kallsvettandes och grågrön i ansiktet.

Så höll det på i kanske två timmar, och som vanligt när det blir så här känner jag mig nästan manad att ringa efter en ambulans. För det gör faktiskt så ont att jag nästan tror att jag ska dö. Så börjar värken sakta klinga av, och så slutade den till sist nästan lika tvärt som den kom. Sedan har jag sovit som en däckad under några timmar, och vaknade precis med tom mage, geléiga knän och matt i hela kroppen.

Och utan att ha läst de femhundrafemtioelva sidor som jag hade tänkt läsa idag.


Så går en dag än från vår tid, ungefär...