Döden, döden...

Dagen började med en hjärndemonstration. Av människohjärnor, alltså... Det blir visserligen ganska kliniskt och bortkopplat från sitt sammanhang när de bara ligger uppradade framför en, utan tillhörande kropp, men det är ju ändå en ganska speciell upplevelse.

Med anledning av detta hade vi på eftermiddagen utrymme för samtal och reflektion tillsammans en präst från sjukhuskyrkan. Det var ett sådant fint samtal och han var så fantastisk, att jag blir alldeles varm inombords bara jag tänker på det!

Jag tycker verkligen att det är otroligt värdefullt att få prata om döden, och våra tankar kring den, redan så här tidigt under utbildningen. Dessutom kändes det så bra att han underströk vikten av att vi inte bara ska bli läkare, utan också medmänskliga sådana. Den aspekten saknades helt under den terminen jag läste på läkarprogrammet i Danmark, vi fick börja dissekera kroppar redan efter någon månad utan att någonsin ha några föreläsningar eller samtal kring etik, eller kring de känslor som kan uppstå i samband med det faktum att man skär i en död människa.

Just den jämförelsen gjorde att dagens samtal kändes ännu mer fantastiskt, för det påminde mig än en gång om hur glad och tacksam jag är över att läsa till läkare här och nu!