På gatorna i Glasgow

Från det ena till det andra

Under den förra veckan hann jag avverka både Glasgow,

Edinburgh,

Västerås

och en tur till landet.

Och snart, snart, snart är det dags för New York!!!

Decisions, decisions

Jag har bestämt mig.

Det blir studieuppehåll för mig den här terminen.

Självklart ger det upphov till en mängd olika känslor,

och många av dem är inte helt angenäma.

Men samtidigt kändes det som en enorm lättnad.
Nu ska jag försöka landa, hämta andan,

komma igen och hitta orken igen.

Start spreading the news

I'm leaving today*
I want to be a part of it
New York, New York!!



* eller snarare om tre veckor, men biljetten är bokad!

VAB

Rossliga, snuviga och lite febriga. Men visst känns disco till Electric Banana Band liksom fullkomligt rätt ändå. Och självklart bör man då vara iklädd "discokjol" och "åsså känning".

Ljuvliga ungar!

Det som inte dödar härdar

Jaha. Det där gick ju inget vidare.

Trots kniven mot stupen lyckades jag inte uppbåda kraft, energi, ork eller driv nog för det riktigt intensiva plugg som denna tenta krävde. Och om det inte går när det som allra mest behövs, ja då kanske det studieuppehåll som jag förmodligen kommer bli tvungen att ta efter detta helt enkelt är nödvändigt.

Kniven mot strupen

Tenta på torsdag.

Och trots att risken är stor att jag måste ta uppehåll från programmet om jag inte klarar den, så kan jag helt enkelt inte förmå mig att hitta den där extra energin som behövs.

Jag vill bara sova...

Förvirringen är total

Jag drömde i natt att jag hade en häst, vilket förvisso inte var så märkligt.

Däremot sov hästen i min dröm högst upp i en våningssäng. Hur den kom upp och varför den skulle sova just där är högst oklart.

Nu är det fredagsmys...

Jag. Det microvärmda kaffet. Den gigantiska godispåsen. De ohemult många böckerna.

Helt själva på Medincinarcentrum.

Helt fantastiskt

Det är nog det bästa sättet att beskriva mitt sommar/extrajobb.

Nu är sommarens sista pass gjort, och jag saknar det redan.

För trots att jag har varit (är...) så trött, så trött den här sommaren att jag hade kunnat sova mest hela tiden

och egentligen inte alls orkat jobba, så är jag så otroligt glad och tacksam över att jag får ta del av alla dessa mirakel.

Utslagen

Att skåla i skumpa och bevittna kronprinsessbröllop på plats tog ut sin rätt vill jag lova.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag se om det blev något av alla de bilder jag tog.

Laddad!

Nu bär det av mot kungliga hufvudstaden för att ta del av folkfesten,

och förhoppningsvis få en liten glimt av brudparet!

Flaggan vajar på sin stång...*

...över ett Stockholm i försommarskrud,

det blivande brudparet,

våra sommarblommiga klänningar

och ett härligt nationaldagsfirande.

* Hur gick den där sången som vi brukade sjunga på skolavslutningarna? Minns ni, fru A och sarapirat?

Är det jag?

Piffig läkarstudent som delar brudens passion för att vispa ihop godsaker i köket.

Bördig från samma land som Elsie Johansson

och låter sin kreativa sida mynna ut i stickiga kreationer eller färgkoordinering i bokhyllan.

Kanske.

Men just nu, så här mitt i tentamisären, känner jag mig varken piffig eller kreativ.

Och plötsligt var maj över...

De senaste veckorna har jag försökt varva föreläsningar, möten, beslut och tentaplugg med klänningsinköp, talskrivande, presentletande och två bröllop.

Visserligen mår jag bättre, och känner överlag att jag har en helt annan energi, men jag har inte riktigt nått dit ännu.

Dit - där inget känns omöjligt och där allt orkas och hinns med.

Frågan är väl om jag någonsin kommer att komma dit igen.

Förmodligen inte. Jag försöker att acceptera och jobbar på att tycka om mig ändå.

Nittioen procent!!!

Jag var tvungen att få tentan i handen för att verkligen tro på det.

Och jag som kände mig allt annat än väl förberedd...

Ett sådant resultat har jag nog inte fått sedan gymnasiet!

Det går upp och ner

Vissa dagar (som i går) är jag så trött och initiativlös att jag varken tar mig ur soffan eller pyjamasen.

Andra dagar (som i dag) får jag plötsligt lite energi och orkar både ta mig igenom en hel dag i skolan,

göra ärenden på stan,

gå en timmes promenad,

handla mat

och laga köttfärssås.

Söndag igen - en vecka går så fort

Och det har varit en vansinnigt intensiv vecka.
8.00 - 16.30 (eller i värsta fall 17.00) varje dag, och då har det inte ens börjat "på riktigt".

Men nu träder vi in i det allra heligaste - KIRURGTERMINEN (i alla fall verkar de anse det själva, kirurgerna), och ve den som vågar klaga!

Vi går ju jourer, så det är lika bra att ni vänjer er!

Jo, visst gör ni det.

Men ni har ju dessutom flexkonton, semester och inte minst betalt! Vi förväntas göra en full vecka med föreläsningar, klinikplaceringar och utöver det jourer.

Och sedan helst hinna plugga och så kanske, kanske vara social någon gång emellanåt.

Så ville jag säga.

Men det gjorde jag så klart inte.

För jag tror dessvärre inte att det skulle ge upphov till så mycket mer än verbala klappar på huvudet om någon vågar föreslå att det där med 40 timmars arbetsvecka, det är kanske inte en så dum idé ändå.

Och trots det tycker jag att det ska bli spännande.

Det låter kanske hemskt och konstigt, men kirurgi fascinerar mig något oerhört.

Hantverket och pillet i att få ihop något inte bara rätt, men även snyggt, känns lockande. I fredags fick vi göra vårt första försök. På sövda grisar. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera på det, men det var otroligt intressant och lärorikt. Och jag svävade på små moln när jag fick beröm för mina suturer av den plastikkirurg som handledde oss.

Det kom ett sms...

Det verkar som att vi turnerar i New York ngn gång i sept.

Kommer ni då? Kram!



Ja, men så klart att jag vill!

Söndag kväll

Jag surfar fortfarande på endorfinvågen från min jour på akuten i fredags.

Och känner återigen att jag har valt rätt. Om än inte lätt...

Helgfrukost

Lyxigt te som jag fått av storasyster och det sista av lillasysters fantastiska hemmagjorda granola.

Because I'm worth it...

How to save a life

Någon sa under vår HLR-utbildning att man ska göra hjärtkompressioner i samma takt som Stayin Alive för att få den rätta hastigheten.

Jag har provat och det funkar!

Det är långt till vår och vårkänslor, men inomhus börjar det i alla fall så smått

Ljusterapi

Jag kan villigt erkänna att jag aldrig har varit mycket till friluftsmänniska.

Mestadels på grund av påtvingade utomhusaktiviteter under alla år i grundskolan som inte direkt gav mersmak. Men i söndags föll jag för grupptrycket och snörde på mig långfärdsskridskor för första gången någonsin. Med hjälp av stavar, tålmodig peppning och lite envishet tog jag mig betydligt längre än de två meter jag hade förutspått.

Och aldrig har väl blåbärssoppa smakat så gott!

F32.9

Det har varit tungt.

Så bloggen har fått ligga öde. Den hamnade helt enkelt allra längst ned på listan med saker som jag inte orkade med.

Dessutom fanns det så klart en lista med saker som jag var tvungen att orka med, men ändå hade problem att uppbåda energi till.

Så till slut strök jag den helt.
Någonstans tänkte jag nog att snart mår jag bättre, då kan jag skriva igen och låtsas som ingenting.

Kanske mår jag lite bättre. Men inte så mycket bättre som jag skulle önska.

Det är fortfarande tungt, och nu har det varit det för länge för att jag ska kunna låtsas som ingenting. Och egentligen vet jag inte varför jag tyckte (tycker?) att jag borde låtsas som ingenting. Så många människor mår dåligt under ett eller flera tillfällen i livet, det borde inte vara mer laddat att berätta om det än om rent kroppsliga åkommor.

Lättare sagt än gjort, så klart.

Och tabun är svåra att överkomma.

Men jag hoppas att det kommer en dag, i en inte alltför avlägsen framtid, då det inte längre känns fullt så svårt.

SAD

Är det det jag har?



För jag borde pluggastädatvättamatlagamailatelefonerasortera men har ingen som helst ork till något av allt detta.



Jag vill bara bara sova och om man trycker på rätt knapp så gråter jag så att det sprutar.

Dr McDreamy

Det bästa pedagogiska knepet någonsin måste ju vara en snygg och trevlig handledare.

Det höjer onekligen studiemotivationen rätt så markant.

Och gör det samtidigt mycket mer nervöst.

För jag vill mycket ogärna göra bort mig inför honom...

Oj då

Jag glömde visst att ställa tillbaka klockan.

Tvära kast

På ronden slängde min handledare åt mig ett EKG från en patient som han ville att jag skulle tolka.

Lätt stressad och inte ordentligt förberedd stod jag mig ganska slätt.
Han, som till råga på allt ska bli kardiolog, tittade något missnöjt på mig och sa kort:
Det här får du gå hem och läsa på.

När nästa patient drogs vände sig överläkaren till mig och frågade vad jag ville göra.

Fortfarande en aning tillplattad kände jag mig måttligt sugen på att demonstrera eventuella kunskapsluckor,

men samlade mig och föreslog utredning och läkemedel.

Den här gången möttes jag istället av uppskattande blickar och ett:
Bra! Precis vad jag skulle ha sagt!

Pandemrix

Vaccination på klinikutplaceringen idag.

Och jo, då. Huvudvärk, trötthet, allmän sjukdomskänsla samt smärta, rodnad och svullnad vid insticksstället.
Men det får det vara värt. För ju fler som vaccinerar sig, desto mindre blir risken att de som inte kan vaccinera sig drabbas av den nya influensan*.
Så nu har jag dragit mitt strå till stacken.

*Även kallad baconfeber, fick jag höra idag...

Ute i verkligheten

Efter de första två veckorna utplacerad i regionen kan jag konstatera att det inte är så värst roligt att leva i resväska.

Eller att släpa resväskan fram och tillbaka.

Men det har sina fördelar att vara utplacerad också.

Att bo med trevliga kursare och kunna ventilera dagens intryck med dem över middag.

Att få se något annat än det gigantiska maskineri som är Akademiska sjukhuset.

Och så Älvpromenaden.

Plötsligt hände det

Det står inte längre undersköterska eller läkarstudent på min namnskylt.

Nervöst och förväntansfullt.

Man skulle kunna tro att jag inte har gjort något annat sedan sist