*Eller våndan av att välja mellan the love of lotion och the wild, wild west...
Samling och fika kl 09.40.
Första patienten kl 10.00.
En och en halv timmes lunch.
Fika igen någon timme efter lunch.
Sista patienten kl 15.30.
Det sammanfattar mina första dagar på dermatologiplaceringen. Och verkar gälla även för resten av veckan. Förvisso är det massor att läsa in och inte helt enkla tillstånd heller, så det är nog inte helt rättvisade att kalla det a magical world. Men det ligger nog en liten sanning i det ändå, vilket min handledare är den förste att tillstå.
Inga nattjourer.
Inga sena timmar på akuten, operation eller avdelningen.
Inga beslut som måste fattas här och nu - annars kanske patienten dör.
Så det borde ju egentligen vara den perfekta inriktningen om man som jag fasar en aning för att fastna i ekorrhjulet där man alltid kan jobba mer och alltid kan (bör!) bli ännu bättre. Och dessutom helst vill hinna med ett liv vid sidan av utan att gå på knäna. Men ändå är det en liten röst inom mig som viskar att det skulle vara väldigt tråkigt att inte få vara med när det verkligen, verkligen gäller, att inte få vara en del i det stora, fantastiska och ibland skrämmande.
Kanske är det tur att det dröjer länge innan jag måste göra mitt val...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
dermatolog.
mmm, tja varför inte?
tänker att du kan glamma upp det med lite hudterapeut grejer. ja alltså att du har en egen praktik där ni säljer fina krämer och gör tjusiga behandlingar.
neonatologer är aldrig lediga. bara så du vet.
puss på dig!
Ja, det är ju just det som är problemet - att de flesta specialiteter som jag känner mig riktigt sugen på innebär att man får jobba häcken av sig...
Jag tycker att det ofta sägs att vår generation läkarstudenter inte är villiga att lägga ner den tid och det jobb som krävs för vissa inriktningar, och det kanske stämmer. Men de läkare som säger det hör ju så gott som alltid till en generation som hade någon som skötte marktjänsten, deras verklighet såg ju något annorlunda ut! Själv oroar jag mig över hur jag ska hinna få tillräckligt med tid för mina ev framtida barn...
Skicka en kommentar