Det hör tyvärr till ovanligheterna att vi har kvinnliga föreläsare på min utbildning, det är nog frågan om ett tiotal kvinnliga undervisare under det första året. När det så väl kommer en kvinnlig professor eller forskare som ska hålla i undervisningen tenderar de flesta i kursen att vara betydligt mindre förlåtande mot hennes egenheter än vad de är emot de manliga föreläsarnas.
Som i dag. Hon var virrig, medan en man som uppför sig på samma sätt nog skulle klassas som disträ. Hon var ostrukturerad, manliga föreläsare som inte kan hålla sig till ämnet anses vara typiska forskartyper. Hon gav osakliga exempel när hon försökte illustrera sina påståenden genom att dra paralleller människor i sin närhet, vilket fick flera att fälla nedlåtande kommentarer. Manliga föreläsare som försöker sig på liknande grepp framkallar skratt och benämns som humoristiska.
Skrämmande attityd, tycker jag, och undrar vad man kan göra åt den?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har börjat lära mig att välja mina krig. Om en del människor inte förstår vad de själva försakar genom att ha den attityd som du beskriver så är det deras problem och i slutändan är det dem som förlorar på detta beteende.
Visst kan man bli uppgiven, och det måste man få tillåta sig att bli tror jag, annars bygger man bara upp en massa irritation inombords. Sedan får man väl försöka föregå med gott exempel och vara så som man skulle önska att andra var, så långt det nu är möjligt.
I en stor grupp av människor (som en klass på läkarutbildningen ju är) kommer det tyvärr alltid att finnas människor vars beteende och resonemang man inte alls kommer att kunna förstå eller uppskatta.
Jag för min del tyckte föreläsaren var intressant och hade jag fått bestämma hade hon gärna fått föreläsa en timme till...
Ja, visst är det deras förlust i mångt och mycket, och jag håller verkligen med om att det inte går (eller ens är önskvärt) att ha samma synsätt som drygt 80 andra personer. I bästa fall kan det ju också bidra till att båda parter får vidga sina vyer och att vi kan lära oss av varandra! Men det bekymrar mig att de ska komma ut i den "riktiga" världen, till patienter och kollegor, med den inställning som det gavs exempel på både i måndags och på genusföreläsningen under T1 (T2?).
Önskar att jag vore bättre på att säga ifrån i de situationerna.
Hade gärna hört mer, jag också! Föreläsningen efter var inte riktigt lika intressant i mitt tycke...
Skicka en kommentar