Snooze

En av mina värsta, och mest svårövervunna, ovanor är att jag så gott som aldrig lyckas kliva upp på en gång när väckarklockan ringer om mornarna.

Vanliga dagar kan jag, skam till sägandes, snooza i upp mot en timme. När jag jobbar dagtur brukar jag kunna begränsa det till att snooza en eller två gånger, men de senaste dagarna har det snarare blivit fyra-fem gånger. Det är som om att jag hoppas att de där nio extra minuterna som varje snoozning ger på något magiskt sätt ska göra mig pigg och utvilad. Istället blir det nästan värre varje gång jag skjuter uppstigandet framför mig, och dessutom blir det bråttom, bråttom varje morgon.

Så nu går jag runt på jobbet som en zombie med hår som fortfarande är blött efter duschen och drömmer om min säng...