Lättrörd

Härom dagen var det Jane Eyre som fick mig att gråta strida stömmar, och idag var det Emil i Lönneberga.

Fullkomligt patetiskt, kan tyckas, men scenen när Emil kämpar för att få Alfred, som har blodförgiftning, till doktorn trots att det råder full snöstorm är så fantastisk.

Och frasen "du och jag, Alfred", den rymmer så mycket kärlek att jag blir alldeles varm inombords.