Januaripepp!

Finaste fredagspresenten från finaste lillasystern!

Dag elva

Mina syskon.

Syskon är de personer man har livets längsta relationer med, och tyvärr är det långt ifrån självklart att det är bra relationer.

Därför är jag innerligt glad och tacksam över att jag har två så underbara systrar, som inte bara är mina syskon utan också mina nära vänner.

Jag tycker att det är något alldeles magiskt att det finns två fantastiska personer som jag delar min historia med,

som på en gång är så lika mig och samtidigt så olika,

och som känner mig utan och innan.

Jag älskar er!

Go'kväll!

Jag bestämde mig för att förtränga hostan, huvudvärken och ämligheten,

och lyckade ta mig ur både soffan och nattskjortan.

Så det blev en trevlig lördagskväll som började med applicering av rött nagellack framför Ebba och som fortsatte med vin och en massa härligt prat tillsammans med underbara E.

Till sist promenad hem i snöfallet.

Dag tio

Det här har jag på mig i dag.

Sjukling hemma i soffan. Så det är gårdagens något rufsiga knut och nattskjorta som gäller än så länge. Kanske kan jag få någon stilpoäng för det fina halsbandet som lillasyster gav mig i födelsedagspresent.

Dag nio

Min tro.

Oj. Just nu försöker jag tro på mig själv, vilket tyvärr inte är det lättaste...

Jag vet inte riktigt om jag är religiös, men samtidigt känner jag mig inte som en ateist. På sätt och vis anser jag mig väl ändå vara kristen, eftersom det ändå är den tro vår kultur bygger på. Jag är döpt, har gått i kyrkans barntimmar och är konfirmerad, och självklart är det något som också påverkar min uppfattning.

Ibland tänker jag att det måste vara väldigt skönt att vara övertygad i sin tro, att den är något självklart. Det måste kännas förtröstansfullt att tänka sig att någon eller något tar hand om en och att saker och ting sker av en orsak.

Bara så att det inte råder några tvivel...

Självklart tittade jag på tvillingarnas presentation för pressen i går!

Jag kommer att bli en fantastisk pensionär, och då tänker jag verkligen gå all-in: prenumration på Svensk Damtidning, vallfärda till alla tänkbara tillfällen då man kan skåda kungligheter live och inte bry mig ett dugg om att det är en förlegad institution och en hobby som möjligen är något icke-PK...

Bild från dr.dk

Dag åtta

Ett ögonblick.

Hon var svårt sjuk, och det var egentligen mest en fråga om tid.

Jag hade fäst mig vid henne från första stund, och hon hade trots sin sjukdom en enormt positiv utstrålning, var alltid väldigt pigg på att prata och ville gärna ha sällskap. Så jag kom ofta in till henne när vi var färdiga med att hjälpa de andra patienterna, och hela hennes sätt och person gjorde det omöjligt att inte vilja pyssla om henne lite extra.

En morgon när vi satt i rapport ringde det från hennes rum. Vi hade inte hunnit gå igenom om det var något nytt med henne sedan gårdagen, men eftersom jag kände henne så väl så var det självklart att jag gick ändå.

När jag kom in på salen var hennes anhöriga där, och de berättade att hon precis hade somnat in. Jag blev så chockad och ledsen att jag började gråta på en gång, det var fullkomligt omöjligt att hålla en professionell fasad i den situationen, något som jag skulle skämmas över och förebrå mig mycket efteråt.

Jag minns inte riktigt vad som hände resten av dagen, jag kommer bara ihåg att jag fick gå hem tidigare. Men jag tänker ibland på det, och önskar att jag hade fått säga adjö. Min förhoppning är att de anhöriga inte tog illa vid sig av min reaktion. Hade det varit en av mina kära hade jag uppskattat att någon i personalen kände så varmt för den personen, men alla är olika och det är omöjligt att veta hur de upplevde det.

Dag sju

Min bästa vän.

Jag kan omöjligt välja bara en...

Bästa L. Vi klickade inte alls när vi träffades första gången, och det tog tid innan vi fann varandra. Men när det väl hände så var det med besked. Och sedan var hon en av de som stöttade mig när mitt hjärta var så brustet att det kändes som om hela jag skulle gå sönder. Vid det här laget känner vi varandra utan och innan, tillsammans har vi varit med om både ledsamma, roliga, galna och fantastiska saker. Det är verkligen en sådan välsignelse att hon finns.

Underbara E. Vi lärde känna varandra på gymnasiet och umgicks intensivt under de åren. Sedan var vi tidvis på olika platser och valde olika banor, och sågs därför inte så ofta. Men hon har alltid funnits där, och sedan några år är vi på samma bana. Hon vet precis hur jag fungerar och är så bra på att säga de saker jag behöver höra när livet inte går som man vill, kanske för att hon själv har upplevts svåra saker. Jag är så glad att denna kloka, modiga, starka och fantastiska människa finns i mitt liv.

Fina N. Kärlek vid första ögonkastet - det brukar vi säga om när vi träffades första gången. Vi hittade varandra när vi båda arbetade extra som undersköterskor på samma avdelning, och trots att det inte är så många år sedan vi lärde känna varandra känns det som om hon har varit min vän alltid. Jag tror att det beror mycket på att vi båda har vissa erfarenheter i bagaget som gör att vi känner igen oss i varandra och att vi tänker så lika i mångt och mycket. Nu är det vansinnigt svårt att tänka sig att en tid då vin inte kände varandra, jag tycker att jag liksom borde ha saknat henne innan jag lärde känna henne.

Jag älskar er!

Bakläxa

Jag ligger en aning efter med min dag för dag-uppgift, men snart är jag i fas!

Jo, visst är jag en aning fixerad...

Men jag sitter och tentapluggar, och allt annat är ju liksom roligare än just det.

Inte minst att hålla koll på vad som händer på den kungliga bebisfronten! Senaste nytt är hur kronprinsparet ska lyckas lösa det som väl måste kallas det-i-lands(för-att-inte-säga-lyx-)problem-som-är-längst-tänkbart-från-att-vara-ett-faktiskt-problem jag någonsin hört talas om.

Uppdatering kl 16.20: Nu har storebror och storasyster äntligen fått träffa tvillingarna.
Och efter tentan ska jag skaffa mig ett liv...

En av varje!

En pojke och en flicka har anlänt!

Lillprinsen går tydligen redan under arbetsnamnet Elvis på grund av det mörka håret och det faktum att tvillingarna är födda på "The Kings" födelsedag.

Det ska bli spännande att höra de riktiga namnen i samband med dopet.

Och inte minst att få se bilder på de små!

Och jag som precis tänkte kontakta Riget och erbjuda mina tjänster...

Dag sex

Min dag.

Som ju egentligen var i går...

Vaknade ganska sent. Åt frukost. Duschade. Tvättade håret. Väntade på att håret skulle torka... Gick en långpromenad med pappa. (Vi hade tur - vi lyckades precis pricka in den timme under dagen då solen sken!) Pluggade. Drack kaffe. Pluggade lite till. Slösurfade runt mellan varven. Pluggade lite till. Blev ganska uppmuntrad när jag klarade av ett tentafall. Pratade i telefon. Pluggade ännu lite till. Åt middag; bouillabaisse, aioli och bröd. Pluggade faktiskt lite till. Tittade på senaste Big Bang Theory. Kände mig för pigg för att gå och lägga mig. Streamade Lost in Austen. Surfade lite, såg denna artikel och undrade så smått om det kanske var på gång... Lade mig i sängen. Läste lite. Somnade.

Dag fem

Vad är kärlek?

En dag för sent, eftersom jag helt enkelt inte kunde komma på något vettigt att skriva. Om jag vore i en lycklig relation skulle jag (förhoppningsvis!) kunna sätta ord på vad jag kände för den mannen. Men det är jag ju dessvärre inte (var är han någonstans?!)...

Så istället googlade jag ordet kärlek, och första träff var lustigt nog "Tema: sex och relationer" på Vårdguiden. Där står det bland annat att kärlek är nästan omöjligt att beskriva, och sedan kommer det en massa pedagogiska förklaringar om hur det känns att vara kär. Det står också att om du har problem med kärleken och relationer och inte vet vad du ska göra kan du kontakta skolkuratorn, skolsköterskan eller din ungdomsmottagning. Adress och telefonnummer till en vårdmottagning hittar du under Hitta vård och omsorg. Det tyckte jag var lite rart. Men inte till någon vidare hjälp.

Sedan slog det mig. Herregud, det kanske är för att det var alldeles för länge sedan som jag var kär som jag har så svårt att komma på vad jag ska skriva! Och nästan samtidigt insåg jag att så där kär som man är i början av en relation, så där så att man nästan tror att man ska kräkas och ständigt är på helspänn, det vet jag inte om jag skulle orka vara igen. Jag önskar istället att det vore möjligt att hoppa över hela den där osäkra och nervpirrande fasen, och som av ett trollslag skulle jag plötsligt befinna mig i en relation som känns härligt trygg, etablerad, självklar och säker.

Med någon som vet vad jag vill äta till frukost, eller vad jag vill ha för sorts lösgodis. Med någon som jag vet precis vad jag ska köpa i julklapp eller födelsedagspresent till. Med någon vars ansiktsuttryck jag lärt mig innebörden av, så att jag slipper gissa och vara orolig. Med någon som jag inte kan somna utan, med någon som vill hålla om mig när han somnar. Med någon som vill berätta för mig hur hans dag har varit, och som vill höra om min.

Dag fyra

Det här åt jag i dag.

Frukost: Yoghurt med Kellogg's Special K-flingor. En banan. En kopp te.

Mellanmål: 1 liten yoghurtbägare.

Oräknat antal koppar kaffe med mjölk...

Lunch: Kycklinfilé och ris, haricot verts.

Mer kaffe med mjölk...

Middag: Ljummen sallad med potatis och kräftstjärtar.

På kvällen: En banan och ett glas mjölk.

Donera mera

Jag sitter och läser lagtexter om obduktion och transplantation. Förvisso inte det allra mest upphetsande, men nog så viktigt.

På donationsrådets hemsida kan man gå in och anmäla om man vill donera sina organ (och i så fall vilka) eller om man vill avstå. En viktig handling, både för den som kanske får chans till ett nytt liv med hjälp av donerade organ, och för att ens anhöriga ska slippa ta ställning i frågan efter ens död.

Dag tre

Mina föräldrar.

Utan dem skulle jag stå mig slätt. De stöttar, lyssnar, hjälper, skjutsar, hämtar, fixar, ger råd och allt detta tillsynes på ett fullkomligt outtröttligt sätt. De är generösa, kärleksfulla, omtänksamma, kloka, roliga och alldeles, alldeles underbara.

Mamma och pappa - jag älskar er!

Tomt och trist

I går åkte piraten hem till värmen i det heliga landet, och vi blev kvar här i kylan. Det är alltid lika sorgligt när hon åker, jag tror aldrig någonsin att jag kommer att vänja mig med det, det blev många tårar på Arlanda. Kontrasten är enorm, senast härom dagen var vi här hela familjen och det var fyllt med liv och stoj, nu sitter jag själv ute i ett stort hus på landet och försöker tentaplugga.

Jag saknar dig, älskade lillasyster.

I natt jag drömde

En mycket märklig dröm.

Jag var kär i någon som var Chris i Coldplay, fast ändå inte. Han bodde i ett hus som låg på Svartbäcksgatan mittemot ån, fast det var ett typiskt pastellfärgat London-hus. Han hade en bullterrier som drunknade i Fyrisån, men som vi räddade livet på.

Och sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar, eller?

Dag två

Min första kärlek.

Jag var fem år och hade precis börjat i förskolan.

Först tyckte jag att han var oerhört läskig för att han var så bråkig.

Men det måste ju ha gått över, i alla fall lite grann, för jag minns att vi brukade sitta under snickarbänken i hobbyrummet och hålla varandra i handen.

Några gånger tror jag till och med att han gick med på att leka mamma-pappa-barn, och jag kommer i håg att jag i hemlighet låtsades att han var pappa till alla mina dockor. Men han var ju som sagt en ganska bråkig kille, och allra oftast var det nog frågan om mindre fridfulla lekar. Jag minns att vi lekte "V" i några stora snödrivor, och att jag var omväxlande Diana och Juliet och han var så klart Mike.

Min första kärlek varade länge, länge - jag var kär i honom under hela lågstadiet.

Och kärleken är ju som bekant blind, så jag tolererade att han hade flera andra tjejer samtidigt.

Men jag kan fortfarande minnas hur svartsjuk jag var när han lekte med någon annan...

Dag ett

Presentera mig själv.

Söndagsbarn och tillika nyårsaftonsbarn. Dotter till underbara föräldrar. Lillasyster till en storasyster. Storasyster till en lillasyster. Moster till två fantastiska ungar. Svägerska till en kock och en industridesigner/miljöförkämpe. Sondotter till en fin farmor. Väninna. Läkarkandidat. Undersköterska. En dansar-hellre-än-bra-dansare. En skulle-vilja-rida-oftare-ryttare. En singel-som-inte-vill vara-singel-men-var-sjutton-finns-alla-bra-och-lediga-män(?)-singel. Slarvig pedant. Lat prestationsprinsessa. Pessimistisk romantiker. Ofta glad, men troligen född med låga serotoninnivåer...

Nytt år = nystart?

Jag har varit ungefär lika produktiv i levande livet som jag har varit på bloggen den senaste tiden, känns det som. Det är så klart en viss överdrift och lite i hårdaste laget att skriva så, men jag har i alla fall inte orkat eller klarat av allt som jag har velat, och det känns otroligt tråkigt. Så nu försöker jag ladda om och komma igång. Och en av de många saker jag vill komma igång med är bloggen, för det är något jag har saknat.

Så, här är jag igen. Jag puttar igång mig själv genom att göra som många andra redan har gjort.

Håll tillgodo!

Snart på det trettiotredje...

Men jag tänker att eftersom jag ännu inte har firat trettioårsdagen med en riktigt stor fest,

så har jag inte riktigt fyllt trettio än.

Och då faller det ju på sin egen orimlighet att jag fyller trettiotvå år i morgon!

Räddarna i nöden

När jag har fått nog av en massa krångel runt mig,

helt tappar lusten på alla borden och måsten

och helst vill krypa under ett täcke och bara sova så finns de ändå där.

Mina älskade föräldrar som alltid, alltid ställer upp

och som älskar mig även när jag själv inte gör det.

Lycka!

Lillasyster är hemma på överraskningsvisit!

Och jag som kände mig så sorgsen när vi kramades hejdå på JFK, eftersom jag inte visste när vi skulle få träffas igen.

Det kändes extra konstigt att skiljas efter att ha umgåtts i New York en hel vecka och så vips, var hon på väg hem till ett helt annat land, ett helt annat hemma än vårt.

Så det var väldigt, väldigt fint och underbart och härligt och fantastiskt att få träffa henne så snart igen!

On Carrie's doorstep

Jag skulle mer än gärna göra ett besök inne i lägenheten också.

Eller varför inte bo i den?!*

*Ja, jag inser att det bara är en serie och att lägenheten var en kuliss som nu troligen är nedmonterad, men drömma kan man väl få göra...

Bright lights, big city

New York är så mycket bättre än jag någonsin kunde föreställa mig,

och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

Problemet är bara att jag vill ha mycket, mycket mer tid här...

Gult är fult

Uttalandet "vi har högst räknat fel på några hundra miljoner kronor" och hejarklacken à la pubertalt fylleslag gjorde ju inte direkt saken bättre.

Jag skäms över att Sverige har röstat in ett parti med så vidriga åsikter i riksdagen.

Apropå Notting Hill...

Många av bänkarna längs Edinburghs gator är försedda med skyltar av det här slaget.

De gjorde mig rörd på samma sätt som äldre par som håller varandra i handen på stan brukar göra.

Det är en så vacker gest, tycker jag.

Att lämna en bänk efter den man hållit kär,

som en liten oas mitt i stadsvimlet där den kära en gång levt, älskat, verkat.

Multitasking

Tar reda på en massa ren tvätt :: våndas över min packning :: städar i mitt försummade hem :: diskar :: mailar :: chattar :: tittar på Notting Hill.

Vilken lycka att vara kvinna!...

When life hands you lemons...

Åh, vad jag ångrar att jag inte köpte den här...

På gatorna i Glasgow

Från det ena till det andra

Under den förra veckan hann jag avverka både Glasgow,

Edinburgh,

Västerås

och en tur till landet.

Och snart, snart, snart är det dags för New York!!!

Decisions, decisions

Jag har bestämt mig.

Det blir studieuppehåll för mig den här terminen.

Självklart ger det upphov till en mängd olika känslor,

och många av dem är inte helt angenäma.

Men samtidigt kändes det som en enorm lättnad.
Nu ska jag försöka landa, hämta andan,

komma igen och hitta orken igen.

Start spreading the news

I'm leaving today*
I want to be a part of it
New York, New York!!



* eller snarare om tre veckor, men biljetten är bokad!

VAB

Rossliga, snuviga och lite febriga. Men visst känns disco till Electric Banana Band liksom fullkomligt rätt ändå. Och självklart bör man då vara iklädd "discokjol" och "åsså känning".

Ljuvliga ungar!

Det som inte dödar härdar

Jaha. Det där gick ju inget vidare.

Trots kniven mot stupen lyckades jag inte uppbåda kraft, energi, ork eller driv nog för det riktigt intensiva plugg som denna tenta krävde. Och om det inte går när det som allra mest behövs, ja då kanske det studieuppehåll som jag förmodligen kommer bli tvungen att ta efter detta helt enkelt är nödvändigt.

Kniven mot strupen

Tenta på torsdag.

Och trots att risken är stor att jag måste ta uppehåll från programmet om jag inte klarar den, så kan jag helt enkelt inte förmå mig att hitta den där extra energin som behövs.

Jag vill bara sova...

Förvirringen är total

Jag drömde i natt att jag hade en häst, vilket förvisso inte var så märkligt.

Däremot sov hästen i min dröm högst upp i en våningssäng. Hur den kom upp och varför den skulle sova just där är högst oklart.

Nu är det fredagsmys...

Jag. Det microvärmda kaffet. Den gigantiska godispåsen. De ohemult många böckerna.

Helt själva på Medincinarcentrum.

Helt fantastiskt

Det är nog det bästa sättet att beskriva mitt sommar/extrajobb.

Nu är sommarens sista pass gjort, och jag saknar det redan.

För trots att jag har varit (är...) så trött, så trött den här sommaren att jag hade kunnat sova mest hela tiden

och egentligen inte alls orkat jobba, så är jag så otroligt glad och tacksam över att jag får ta del av alla dessa mirakel.

Utslagen

Att skåla i skumpa och bevittna kronprinsessbröllop på plats tog ut sin rätt vill jag lova.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag se om det blev något av alla de bilder jag tog.

Laddad!

Nu bär det av mot kungliga hufvudstaden för att ta del av folkfesten,

och förhoppningsvis få en liten glimt av brudparet!

Flaggan vajar på sin stång...*

...över ett Stockholm i försommarskrud,

det blivande brudparet,

våra sommarblommiga klänningar

och ett härligt nationaldagsfirande.

* Hur gick den där sången som vi brukade sjunga på skolavslutningarna? Minns ni, fru A och sarapirat?

Är det jag?

Piffig läkarstudent som delar brudens passion för att vispa ihop godsaker i köket.

Bördig från samma land som Elsie Johansson

och låter sin kreativa sida mynna ut i stickiga kreationer eller färgkoordinering i bokhyllan.

Kanske.

Men just nu, så här mitt i tentamisären, känner jag mig varken piffig eller kreativ.

Och plötsligt var maj över...

De senaste veckorna har jag försökt varva föreläsningar, möten, beslut och tentaplugg med klänningsinköp, talskrivande, presentletande och två bröllop.

Visserligen mår jag bättre, och känner överlag att jag har en helt annan energi, men jag har inte riktigt nått dit ännu.

Dit - där inget känns omöjligt och där allt orkas och hinns med.

Frågan är väl om jag någonsin kommer att komma dit igen.

Förmodligen inte. Jag försöker att acceptera och jobbar på att tycka om mig ändå.