Oklart läge

Hört från väntrummet:

- Jag har en läkarkandidat med mig idag, går det bra att hon är med?

- Ja, kanske. Det beror på hur hon ser ut.

Eh?... Say again?
Vad spelar det för roll? Och ska jag tolka det faktum att jag fick vara med som en komplimang eller en förolämpning?...

En magisk värld?*

*Eller våndan av att välja mellan the love of lotion och the wild, wild west...



Samling och fika kl 09.40.
Första patienten kl 10.00.
En och en halv timmes lunch.
Fika igen någon timme efter lunch.
Sista patienten kl 15.30.

Det sammanfattar mina första dagar på dermatologiplaceringen. Och verkar gälla även för resten av veckan. Förvisso är det massor att läsa in och inte helt enkla tillstånd heller, så det är nog inte helt rättvisade att kalla det a magical world. Men det ligger nog en liten sanning i det ändå, vilket min handledare är den förste att tillstå.

Inga nattjourer.
Inga sena timmar på akuten, operation eller avdelningen.
Inga beslut som måste fattas här och nu - annars kanske patienten dör.

Så det borde ju egentligen vara den perfekta inriktningen om man som jag fasar en aning för att fastna i ekorrhjulet där man alltid kan jobba mer och alltid kan (bör!) bli ännu bättre. Och dessutom helst vill hinna med ett liv vid sidan av utan att gå på knäna. Men ändå är det en liten röst inom mig som viskar att det skulle vara väldigt tråkigt att inte få vara med när det verkligen, verkligen gäller, att inte få vara en del i det stora, fantastiska och ibland skrämmande.

Kanske är det tur att det dröjer länge innan jag måste göra mitt val...

Sånt som gör att man nog kan vara ganska nöjd med sin dag

Du måste komma hem till mig om du har vägarna förbi, då ska du få en snidad trägubbe.

Jag är verkligen väldigt förtjust i de där gamla herrarna och damerna som har glimten i ögat, trots sjukdom och krämpor.

Det som inte dödar härdar

Jaha. Det där gick ju inget vidare.

Trots kniven mot stupen lyckades jag inte uppbåda kraft, energi, ork eller driv nog för det riktigt intensiva plugg som denna tenta krävde. Och om det inte går när det som allra mest behövs, ja då kanske det studieuppehåll som jag förmodligen kommer bli tvungen att ta efter detta helt enkelt är nödvändigt.

Kniven mot strupen

Tenta på torsdag.

Och trots att risken är stor att jag måste ta uppehåll från programmet om jag inte klarar den, så kan jag helt enkelt inte förmå mig att hitta den där extra energin som behövs.

Jag vill bara sova...

Nittioen procent!!!

Jag var tvungen att få tentan i handen för att verkligen tro på det.

Och jag som kände mig allt annat än väl förberedd...

Ett sådant resultat har jag nog inte fått sedan gymnasiet!

Söndag igen - en vecka går så fort

Och det har varit en vansinnigt intensiv vecka.
8.00 - 16.30 (eller i värsta fall 17.00) varje dag, och då har det inte ens börjat "på riktigt".

Men nu träder vi in i det allra heligaste - KIRURGTERMINEN (i alla fall verkar de anse det själva, kirurgerna), och ve den som vågar klaga!

Vi går ju jourer, så det är lika bra att ni vänjer er!

Jo, visst gör ni det.

Men ni har ju dessutom flexkonton, semester och inte minst betalt! Vi förväntas göra en full vecka med föreläsningar, klinikplaceringar och utöver det jourer.

Och sedan helst hinna plugga och så kanske, kanske vara social någon gång emellanåt.

Så ville jag säga.

Men det gjorde jag så klart inte.

För jag tror dessvärre inte att det skulle ge upphov till så mycket mer än verbala klappar på huvudet om någon vågar föreslå att det där med 40 timmars arbetsvecka, det är kanske inte en så dum idé ändå.

Och trots det tycker jag att det ska bli spännande.

Det låter kanske hemskt och konstigt, men kirurgi fascinerar mig något oerhört.

Hantverket och pillet i att få ihop något inte bara rätt, men även snyggt, känns lockande. I fredags fick vi göra vårt första försök. På sövda grisar. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera på det, men det var otroligt intressant och lärorikt. Och jag svävade på små moln när jag fick beröm för mina suturer av den plastikkirurg som handledde oss.

Söndag kväll

Jag surfar fortfarande på endorfinvågen från min jour på akuten i fredags.

Och känner återigen att jag har valt rätt. Om än inte lätt...

How to save a life

Någon sa under vår HLR-utbildning att man ska göra hjärtkompressioner i samma takt som Stayin Alive för att få den rätta hastigheten.

Jag har provat och det funkar!

Dr McDreamy

Det bästa pedagogiska knepet någonsin måste ju vara en snygg och trevlig handledare.

Det höjer onekligen studiemotivationen rätt så markant.

Och gör det samtidigt mycket mer nervöst.

För jag vill mycket ogärna göra bort mig inför honom...