Korridorerna har fyllts av diskussioner i dag.
Frågan om den
morddömde mannen, som enligt ryktet antagits till och börjat på läkarutbildningen på Uppsala universitet lämnar nog ingen oberörd.
Allra minst oss studenter.
Jag är kluven. Å ena sidan borde ju en person som avtjänat sitt straff få en chans att börja om.
Men är det bara vad jag vill tycka? Min magkänsla å andra sidan säger nämligen att det är fullkomligt fel.
För att jag helt enkelt inte tycker att en människa som har begått ett sådant brott och som har sådana åsikter är lämplig att arbeta inom vården.
För jag skulle inte känna mig bekväm med att remittera framtida patienter till en läkare med den bakgrunden.
Och för att jag verkligen inte skulle vilja att han vårdade någon av mina närstående eller mig själv.
Nu har ju dessutom Socialstyrelsen
sagt sitt.
Han kommer inte att få delta i utbildningens kliniska del eller göra sin AT, och kan alltså aldrig bli legimiterad läkare. Jag tycker inte att det då är försvarbart att en sådan person får uppta en plats på en utbildning som är så kostsam och som så många sliter så hårt för att komma in på.
Och så tänker jag på de andra i kursen.
De borde få njuta odelat av att ha kommit in på sin drömutbildning.
Istället möts de på uppropsdagen av journalister som vill att de ska kommentera situationen och, som jag tänker mig, en stämning tryckt av outtalade spekulationer och funderingar.
