Hon var svårt sjuk, och det var egentligen mest en fråga om tid.
Jag hade fäst mig vid henne från första stund, och hon hade trots sin sjukdom en enormt positiv utstrålning, var alltid väldigt pigg på att prata och ville gärna ha sällskap. Så jag kom ofta in till henne när vi var färdiga med att hjälpa de andra patienterna, och hela hennes sätt och person gjorde det omöjligt att inte vilja pyssla om henne lite extra.
En morgon när vi satt i rapport ringde det från hennes rum. Vi hade inte hunnit gå igenom om det var något nytt med henne sedan gårdagen, men eftersom jag kände henne så väl så var det självklart att jag gick ändå.
När jag kom in på salen var hennes anhöriga där, och de berättade att hon precis hade somnat in. Jag blev så chockad och ledsen att jag började gråta på en gång, det var fullkomligt omöjligt att hålla en professionell fasad i den situationen, något som jag skulle skämmas över och förebrå mig mycket efteråt.
Jag minns inte riktigt vad som hände resten av dagen, jag kommer bara ihåg att jag fick gå hem tidigare. Men jag tänker ibland på det, och önskar att jag hade fått säga adjö. Min förhoppning är att de anhöriga inte tog illa vid sig av min reaktion. Hade det varit en av mina kära hade jag uppskattat att någon i personalen kände så varmt för den personen, men alla är olika och det är omöjligt att veta hur de upplevde det.
