Söndag igen - en vecka går så fort

Och det har varit en vansinnigt intensiv vecka.
8.00 - 16.30 (eller i värsta fall 17.00) varje dag, och då har det inte ens börjat "på riktigt".

Men nu träder vi in i det allra heligaste - KIRURGTERMINEN (i alla fall verkar de anse det själva, kirurgerna), och ve den som vågar klaga!

Vi går ju jourer, så det är lika bra att ni vänjer er!

Jo, visst gör ni det.

Men ni har ju dessutom flexkonton, semester och inte minst betalt! Vi förväntas göra en full vecka med föreläsningar, klinikplaceringar och utöver det jourer.

Och sedan helst hinna plugga och så kanske, kanske vara social någon gång emellanåt.

Så ville jag säga.

Men det gjorde jag så klart inte.

För jag tror dessvärre inte att det skulle ge upphov till så mycket mer än verbala klappar på huvudet om någon vågar föreslå att det där med 40 timmars arbetsvecka, det är kanske inte en så dum idé ändå.

Och trots det tycker jag att det ska bli spännande.

Det låter kanske hemskt och konstigt, men kirurgi fascinerar mig något oerhört.

Hantverket och pillet i att få ihop något inte bara rätt, men även snyggt, känns lockande. I fredags fick vi göra vårt första försök. På sövda grisar. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera på det, men det var otroligt intressant och lärorikt. Och jag svävade på små moln när jag fick beröm för mina suturer av den plastikkirurg som handledde oss.

Det kom ett sms...

Det verkar som att vi turnerar i New York ngn gång i sept.

Kommer ni då? Kram!



Ja, men så klart att jag vill!

Söndag kväll

Jag surfar fortfarande på endorfinvågen från min jour på akuten i fredags.

Och känner återigen att jag har valt rätt. Om än inte lätt...

Helgfrukost

Lyxigt te som jag fått av storasyster och det sista av lillasysters fantastiska hemmagjorda granola.

Because I'm worth it...

How to save a life

Någon sa under vår HLR-utbildning att man ska göra hjärtkompressioner i samma takt som Stayin Alive för att få den rätta hastigheten.

Jag har provat och det funkar!

Det är långt till vår och vårkänslor, men inomhus börjar det i alla fall så smått

Ljusterapi

Jag kan villigt erkänna att jag aldrig har varit mycket till friluftsmänniska.

Mestadels på grund av påtvingade utomhusaktiviteter under alla år i grundskolan som inte direkt gav mersmak. Men i söndags föll jag för grupptrycket och snörde på mig långfärdsskridskor för första gången någonsin. Med hjälp av stavar, tålmodig peppning och lite envishet tog jag mig betydligt längre än de två meter jag hade förutspått.

Och aldrig har väl blåbärssoppa smakat så gott!

F32.9

Det har varit tungt.

Så bloggen har fått ligga öde. Den hamnade helt enkelt allra längst ned på listan med saker som jag inte orkade med.

Dessutom fanns det så klart en lista med saker som jag var tvungen att orka med, men ändå hade problem att uppbåda energi till.

Så till slut strök jag den helt.
Någonstans tänkte jag nog att snart mår jag bättre, då kan jag skriva igen och låtsas som ingenting.

Kanske mår jag lite bättre. Men inte så mycket bättre som jag skulle önska.

Det är fortfarande tungt, och nu har det varit det för länge för att jag ska kunna låtsas som ingenting. Och egentligen vet jag inte varför jag tyckte (tycker?) att jag borde låtsas som ingenting. Så många människor mår dåligt under ett eller flera tillfällen i livet, det borde inte vara mer laddat att berätta om det än om rent kroppsliga åkommor.

Lättare sagt än gjort, så klart.

Och tabun är svåra att överkomma.

Men jag hoppas att det kommer en dag, i en inte alltför avlägsen framtid, då det inte längre känns fullt så svårt.