Frukost i solen

Jag har unnat mig en sovmorgon och sitter på balkongen och myser.

Vem vet, det kanske är sista gången i år?

Snart drar ytterligare en hektisk dag igång, så det känns bra att få en lugn och skön start.

Kvinnligt och manligt?

Det hör tyvärr till ovanligheterna att vi har kvinnliga föreläsare på min utbildning, det är nog frågan om ett tiotal kvinnliga undervisare under det första året. När det så väl kommer en kvinnlig professor eller forskare som ska hålla i undervisningen tenderar de flesta i kursen att vara betydligt mindre förlåtande mot hennes egenheter än vad de är emot de manliga föreläsarnas.

Som i dag. Hon var virrig, medan en man som uppför sig på samma sätt nog skulle klassas som disträ. Hon var ostrukturerad, manliga föreläsare som inte kan hålla sig till ämnet anses vara typiska forskartyper. Hon gav osakliga exempel när hon försökte illustrera sina påståenden genom att dra paralleller människor i sin närhet, vilket fick flera att fälla nedlåtande kommentarer. Manliga föreläsare som försöker sig på liknande grepp framkallar skratt och benämns som humoristiska.

Skrämmande attityd, tycker jag, och undrar vad man kan göra åt den?

Snopet

Planen för dagen var en workshop med den här fantastiska kvinnan.

Men efter lång väntan, helt förgäves, på kommunsnubben som skulle låsa upp studion fick vi ge upp och åka hem.

Vilket antiklimax.

Nu sitter jag istället framför So You Think You Can Dance och kan konstatera att det är ett föga tillfredställande substitut att titta på dans när jag helst av allt vill dansa själv.

Mina varmaste rekommendationer

Det blev en skön början på helgen i går kväll med middag och bio.

My Blueberry Nights bjöd på sorgset vemod och nästan smärtsamt vacker musik,

men efterlämnade en varm och hoppfull känsla.

Hänförd

Det var helt fantastiskt, så klart.

Storslaget, så att det kändes ända ner i magen,

varvat med finstämt som gav gåshud och tårar i ögonen.

Jag är tagen.

I morgon

Blir det förhoppningsvis den här.

Och de här.

Och så önskar jag verkligen att jag får höra mina absoluta favoriter,

som är så vackra att de får mig att rysa i hela kroppen.

Dagen efter kvällen före

Gårdagen präglades till stor del av rampfeber, jag var så vansinnigt nervös inför våra föreställningar.

Idag känner jag mig lite tom, så där som jag ofta känner mig efter att ha avslutat något som krävt mycket tid och fokus, må det så vara en tenta eller ett dansframträdande. Men det var så fantastiskt att få dansa på en scen igen, så samtidigt är jag alldeles hög av dansglädje.


Här är en bild från fotosessionen. Hoppas att kunna lägga upp några bilder från gårdagens föreställningar så småningom.

Kropp och knopp

Dagarna den här veckan fylls av dansklasser och repetitioner inför Kulturnatten och råplugg på skallens anatomi inför en dugga på måndag.

Väldigt intensivt, men också otroligt roligt.

Överhuvudtaget har jag en helt annan energi och geist nu än vad jag hade i slutet på sommaren, och det är en härlig känsla.

Allt för konsten...

... eller: My hair was in a pond!

Härom dagen fick jag en förfrågan om att vara med i en dansuppsättning på Kulturnatten, så nu är jag plötsligt mitt uppe i ett virrvarr av repetitioner, musikfunderingar och kostymträffar.

Det ger upphov till ungefär lika delar av exaltation och bävan. För å ena innebär det självklart otroligt mycket dansglädje, lycka över att ha kommit igång igen efter vårterminens uppehåll och förväntan inför att stå på scen. Å andra sidan uppstår känslan av att vara helt ur form, prestationsångest och så fasa inför att stå på scen.

Framträdandet kommer att äga rum vid och i en nybyggd paviljong som ligger precis brevid en liten damm. Idag hade vi en fotosession för att ställa samman pressmaterial inför helgen, och fotografen tyckte att det skulle ge effektfulla bilder om någon (läs: jag) doppade håret i dammen och sedan kastade huvudet bakåt för att ge upphov till en vattenkaskad.

Sagt och gjort.

Men jag vill helst inte tänka på vad vattnet i den dammen innehåller...

Uppdatering: My hair no longer smells of pond.

Rivstart

Terminen har dragit igång med besked, och det är inte utan att jag känner mig lite ringrostig.

Det känns så ovant att gå i skolan igen, på något märkligt sätt hade det nog varit mindre konstigt att börja jobba igen efter min korta ledighet. Men det är roligt att vara tillbaka, och även om det kommer att bli en tung kurs med många och långa timmar i skolan och dissektionssalen så ser jag fram emot bita tag i den.

Jag har dessutom börjat dansa igen, och det känns lika ovant för kroppen som skolgång känns för huvudet. Klass både tisdag kväll och igår kväll, så nu på morgonen protesterade varenda muskelfiber i min kropp när jag skulle ta mig ur sängen.

Tur att helgen än så länge är relativt obokad. Jag kommer nog behöva sova och vila en hel del...

Uppdatering: Tar tillbaka det sistnämnda - nu är den fullbokad istället!