Fjärde advent

Adventsmys med flera av mina allra finaste!

Jag längtar efter jullov

Tänk att få sitta framför brasan och läsa en bok som inte är studierelaterad...
Eller sticka.
Eller bara mysa och umgås.

Jag tänker banne mig unna mig några dagars jullov, trots ännu en tenta i januari. Det är jag värd! Så när du kommer hem, Sarapirat - då ska det mysas så att det står härliga till!

- Bloggar från tentapluggsbubblan...

Oklart läge

Hört från väntrummet:

- Jag har en läkarkandidat med mig idag, går det bra att hon är med?

- Ja, kanske. Det beror på hur hon ser ut.

Eh?... Say again?
Vad spelar det för roll? Och ska jag tolka det faktum att jag fick vara med som en komplimang eller en förolämpning?...

En magisk värld?*

*Eller våndan av att välja mellan the love of lotion och the wild, wild west...



Samling och fika kl 09.40.
Första patienten kl 10.00.
En och en halv timmes lunch.
Fika igen någon timme efter lunch.
Sista patienten kl 15.30.

Det sammanfattar mina första dagar på dermatologiplaceringen. Och verkar gälla även för resten av veckan. Förvisso är det massor att läsa in och inte helt enkla tillstånd heller, så det är nog inte helt rättvisade att kalla det a magical world. Men det ligger nog en liten sanning i det ändå, vilket min handledare är den förste att tillstå.

Inga nattjourer.
Inga sena timmar på akuten, operation eller avdelningen.
Inga beslut som måste fattas här och nu - annars kanske patienten dör.

Så det borde ju egentligen vara den perfekta inriktningen om man som jag fasar en aning för att fastna i ekorrhjulet där man alltid kan jobba mer och alltid kan (bör!) bli ännu bättre. Och dessutom helst vill hinna med ett liv vid sidan av utan att gå på knäna. Men ändå är det en liten röst inom mig som viskar att det skulle vara väldigt tråkigt att inte få vara med när det verkligen, verkligen gäller, att inte få vara en del i det stora, fantastiska och ibland skrämmande.

Kanske är det tur att det dröjer länge innan jag måste göra mitt val...

Känns som om det skulle göra sig bra på en korsstygnsbonad...

Första dagen i oktober

Dagen då man både kunde äta frukost på balkongen och middag på uteservering!

Sånt som gör att man nog kan vara ganska nöjd med sin dag

Du måste komma hem till mig om du har vägarna förbi, då ska du få en snidad trägubbe.

Jag är verkligen väldigt förtjust i de där gamla herrarna och damerna som har glimten i ögat, trots sjukdom och krämpor.

Nine eleven

Det har varit svårt att slita sig från TV:n idag. Precis som det var för tio år sedan.
Då låg jag sjuk i sängen och såg i direktsändning när det andra planet träffade det norra tornet. Känslan av overklighet var så oerhört stark då, det kändes nästan mer sannolikt att det skulle visa sig vara en film än något som faktiskt hänt på riktigt. Och när jag ser bilderna om och om igen idag känns det fortfarande lika overkligt och obegripligt.

Det är inte utan att jag är lite imponerad av mig själv...

När den dyyyra konsulten som skulle hålla i ledarskapsutbildningen inte behagade dyka upp, så måste jag erkänna att det kändes lockande att åka hem och kanske sova lite till...

Så ingen är mer förvånad än jag själv över att jag stannade kvar och faktiskt är lite duktig!

- Bloggar från biblioteket...

Testing, testing

Ny termin. Ny telefon.

- Bloggar från föreläsningssalen...

Slutspurt

Sista dagen innan tenta är alltid den värsta.

Känslan av att varje ord man läser kan vara det som avgör.

Rädsla för att inte komma ihåg något alls.

Hjärtklappning och magknip.

Trötthet.

Usch.

Grattis och hurra på din födelsedag!!!

Tre år! Det känns både som igår och som en evighet sedan han föddes.

Lustigt det där, hur tiden kan upplevas så olika.

Och hur fullkomligt omöjligt det är att förstå att för inte så länge sedan

fanns varken han eller hans storasyster,

de som är så underbart självklara idag.

Jag önskar så att jag kunde vara där och fira honom.

Födelsedagsbarnet?

Han har fullt upp med sina presenter och har inte tid att prata i telefon med moster...

Och romantikern i mig drömde om att bli skärgårdsdoktor

Och bo i ett vackert gammalt trähus.

Med utsikt över havet.

Men realisten i mig inser att det nog inte skulle vara riktigt så här...

Och att det nog är både ensligt och skrämmande att jobba så.

Ensam läkare, långt från alla de resurser som finns på ett sjukhus.

Jag tror att jag passar bättre i den myrstack som ett stort sjukhus utgör.

Med många kollegor omkring mig.

Och en sommarstuga skulle nog vara mer än tillräckligt för att tillfredställa mina skärgårdsdrömmar...

Midsommarafton

Detta år minus landstingspyjamas och plus blomsterkrans.

Som dessutom innehöll sju sorters blommor!

Ord på vägen

Imorgon börjar sommarjobbet som läkarassistent på Lasarettet-någonstans-i- Sverige.
Och jag är nervös, spänd, förväntansfull, orolig, glad och uppspelt i en enda salig blandning.

Efter att jag anlände till lägenheten där jag kommer att bo de kommande veckorna har kvällen därför ägnats åt telefonprat för att ventilera.
Jag har fått en massa uppmuntrande tillrop och visdomsord att bära med mig.
Min kloka mamma säger bland annat:
Rätt patient! Rätt åtgärd! Rätt tidpunkt!

En annan sak som gjorde ett starkt intryck på mig var väldigt tidigt under utbildningen på en vårdcentralsplacering när en handledare gav rådet:
Det viktigaste i mötet mellan patient och läkare är det som sker under de första och de sista minuterna.
För om patienten inte känner att läkaren först lyssnar och försöker förstå vad problemet är och slutligen avrundar med att klargöra vad som kommer att hända (eller inte hända!) härnäst, så kommer patienten att gå från mötet otillfredsställd.

Och då spelar det som händer under tiden däremellan inte så stor roll.

För mig känns det viktigt att hitta de rätta budorden att bära med mig under min utveckling till läkare.

De kommer troligen inte alltid att lösa de problem jag oundvikligen kommer att stöta på längs med vägen.

Men de kan hjälpa mig att forma den typ av läkare och kollega som jag vill bli och vara.

Så jag bär dessa klokheter med mig. Inombords. Som mentala väggbonader med omsorgsfullt broderade tankespråk .

Resa i tiden

Till Madickens dagar.

Det känns som om det var lättare då.

När livet kretsade kring det som hände i byn. När människorna i ens omedelbara närhet utgjorde samhället. När nyheterna färdades i en maklig fart. När det inte ständigt kom nya rön som omkullkastade de gamla.

Troligen är det en romantisk föreställning som har föga att göra med den verklighet människorna då levde i.

Och jag passar trots allt förmodligen bäst i den verklighet jag lever i.

Men det känns skönt att få drömma sig bort ett tag.

Den blomstertid nu kommer

Och äntligen lite ledighet.

Lediga dagar som fylldes av studentexamen för vissa,

läkarexamen för andra (tyvärr inte för mig på ett bra tag...),

släktträff och nationaldagsmys på landet.

Utan spaning - ingen aning

När jag skulle googla bilder som ett led i min sista rycket-satsning inför tentan avslöjades det svart på vitt hur fördelningen mellan pluggrelaterade och mer vad ska man kalla det ... lustbetonade efterforskningar sett ut de senaste timmarna.

Det är i nuläget oklart hur denna felviktade prioritering har påverkat totalpoängen på dagens tenta.

Då känns det skönt att vissa forskningsresultat i alla fall kommer till allmän nytta!...

När man inte ligger helt i fas inför tisdagens tenta

Då kan man tacka sin lyckliga stjärna för att åtminstone ett område snabbt kan täckas upp med hjälp av så här begåvade (och snygga!) fd. kursare.

Är det inte snart dags för en uppföljare?

Det florerar rykten på sjukhuset om att det finns överläkare som har den bland favoriterna i sin playlist och studenter som har klarat tentafrågor genom att tralla den tyst för sig själv. Själv tycker jag att den har gjort sig förtjänt av en ros. Minst.

Inget ont som inte för något gott med sig

Tentaplugg = nagellack!

Gilla läget

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.